Möblerat om rummet i hopp om trygghet. Satt upp mina mest deprimerade egen-gjorda affisher ovanför sängen.

Känner mig inklämd i ett hörn, i min kudd-&-täcke-grotta, tryggt. Mörkt & ensamt.

Visst skulle det aldrig skada med sällskap i grottan, lite extra kroppsvärme.

 

Ungdomar, & andra erfarna själar som läser detta skit.

När vet man? När vet man att det är som det ska vara?

Är det när allt bara rullar på, det känns som de aldrig någonsin skulle kunna vara allvarliga problem mellan er?

Bråk blir det alltid, det är så man ventilerar, det är så man tycker om, dock på ett annat sätt.

Är det när man känner sig sådär trygg, tryggheten man längtat efter så äckligt länge i kaos och djävulskap.

När han har en egen byrå-låda hos dig? När allt är naturligt och flyter på alldeles i bra fart?

 

Jag saknar den "han" & någonstans där ute i världen finns han, där ute finns han/hon för oss alla. 

Jag råkar bara veta vart min håller hus just nu, min trygghet.

Jag önskar att vi klarar det här tillsammans, ni & jag. Håller ut, tills det blir perfekt. Tills ni trivs som ni förtjänar att göra.

 

Jag lovar att blogga mer alldeles strax, inatt är jag bara alldeles för trött men kände för ett snabbinlägg om typ fjanterier som kärlek.