Ålders-nojja. Det har jag fått.
Det har jag skaffat mig i denna unga ålder. Man får ändå lite panik i kroppen när man sådär på riktigt inser att man fyller 18 det här året. Minns hur jag & Jennifer planerade detta för många år sen, "tänk när du blir 18 bea, fan vad vi ska ut på äventyr"
& den där paniken som redan inträffat. Även om jag känt mig som 18 i år och dar. Det är halvlångt kvar, efter sommarlovet, när jag kommit hem från Afrika med Julia är det bara en vecka kvar till 18.
Egentligen händer inte mycket, men samtidigt så händer ju allt. Då är man ju "fri" eller vad man kallar det.
Vart tar livet väg då? Åt vilket håll ska jag, vilken väg ska jag välja?
Då har inte mamma något att säga till om, även om jag aldrig kommer behöva sakna hennes eviga tjat. Men det är ju så det ska vara, man har en mamma för att bli tjatad på. Hon bryr sig ju bara.
Då ska man vara stor, men jag då? Som alltid varit lillgammal.
Inget kommer ju hända mig.

Egentligen vill jag faktiskt med hela hjärtat hoppa av skolan när jag passerat myndighets gränsen. Inte för att jag är skoltrött, utan för att det känns som det är min väg, det känns som det är meningen. Samtidigt som jag vill stå där på flaket med hatten, men min bästa Nils & vackraste Julia.
Fly staden & leva någon annanstans.
Packa mina väskor med bara det nödvändigaste & sen flytta. Det är jag redo för. Det vill jag.